Övervintra pelargoner

Kylan kommer, och på balkongen står de fortfarande i full blom, dessa trofasta pelargoner. Att övervintra pelargoner är ingen exakt vetenskap, det är en känsla. Ett förhandlande med ljus, temperatur och fukt som skiftar från år till år, från källare till källare. Många kastar dem. De som spar dem, vet.

Hur man förbereder pelargonerna inför vintern

Du tar dem in innan det första riktiga frosten, det är självklart. Men det avgörande är inte datumet utan plantans tillstånd. Ett vanligt misstag är att man tar in dem i full vigör, med mjuk, grön tillväxt som just skjutet ut efter senhöstens sista sol. Då misslyckas det ofta. Den mjuka tillväxten ruttnar lätt i det svaga vinterljuset, blir en ingång för mögel. Växten sover inte, den kämpas ihjäl. Nej, du måste låta dem känna av hösten först. Låt dem stå ute tills nätterna blir kalla, några plusgrader. Stressen av kylan sänder en signal till stammen: stäng ner. Bladen kan få lätt bruna kanter. Det är bra. Det är tecknet.

Beskär dem då. Kraftigt. Du ska inte vara rädd. Känn på skottens konsistens – de som är mjuka och gröna skär du bort, du vill ha den träaktiga, sega delen. Kvar ska vara en kompakt struktur, kanske 10-15 centimeter hög. All blomsterställning, allt svagt, allt som ser blekt ut. Bort. De kvarvarande bladen tar du bort för hand, med en snärt, så att bladfästet sitter kvar på stammen. Det där lilla utskottet kommer senare att torka och lossna av sig själv, ett rent sår. Att rengöra växthus eller en ljus källare inför deras ankomst är en självklarhet, men glöm inte att få bort bladlöss naturligt innan du ställer in dem. En dusch med lätt tryck, eller en behandling med lös tvål och vatten. De små djävlarna överlever allt annars, i vinterdvala på en pelargon.

Beskär inte för prydlighets skull. Beskär för att skapa en stark, torr arkitektur som kan bära nästa års första skott.

Jag minns en kund, en gammal trädgårdsmästare, som alltid lät sina pelargoner stå ute tills första frosten nuddade bladen. Han sa att det "härdade själen". Sedan ställde han de nakna stubbar i källaren, nära ett litet fönster, på ett trägolv. Ingen jord. Bara barrot. Och varje vår vaknade de.

Den tekniska balansen: temperatur, ljus och vattenkemins roll

Pelargonernas övervintring är en fråga om växthushållningens termodynamik. Plantans metabolism måste sänkas till nära noll, men inte till döds. Det optimala är 5–10 grader Celsius. Varmare, och den börjar försöka växa i det svaga ljuset, vilket ger långa, vita, sköra skott – etiolering. Kallare, risk för frostskador på cellerna. Ljuset behövs inte i traditionell mening, men totalt mörker är ett stressfaktorn för en grön växt. En svagt upplyst källare, ett garage med ett fönster. Det räcker. Vattningen är den knepigaste parametern. Jorden får absolut inte torka ut helt, för då dör rotdyn. Den får inte heller vara fuktig, för då börjar rötterna ruttna i den kalla, syrefattiga miljön. Den kemiska processen i rotdyn stannar nästan, vattnets transpiration från de få kvarvarande bladen är minimal. Känn på krukan. Känn på vikten. Lätt som torrt löv. Då, och bara då, kan du ge ett mycket måttligt skvätt vatten längs krugglanten, inte över stammen. Ett misstag är att vattna på ett fast schema. Det fungerar aldrig. En gång i månaden kan vara lagom. Ibland mindre.

Kruvans material spelar roll. En lergodskruka andas, låger fukt avdunsta genom porerna. En plastkruka håller all fukt kvar. Justera ditt vattningsregime därefter. En justering av den tidigare idén: för barrotta plantor är det annorlunda. De torkar snabbare.

Vad händer när det går fel?

Du ser det på avstånd. En övervintrad pelargon som fått för mycket vatten och för lite ljus blir blek, med långa, slappa skott som våndas mot fönstret. Den ser sjuk ut. Den *är* sjuk. Rötterna är sannolikt bruna och mjuka. Det finns ofta ingen räddning, bara att ta sticklingar från de friskaste topparna om det finns några. En annan fiende är gråmögel, som tar sig på fuktiga bladfästen eller mjuka skott. Den doftar först, en unken, sötaktig lukt. Luftcirkulation är ett vapen. Ställ inte krukorna för tätt. Det är därför man rengör växthus noggrant – för att ta bort övervintrande svampsporer från förra året.

Ibland överlever de, men vaknar fel. För tidigt varmt väder i mars, och de skjuter skott för fort. Då måste du kanske plantera om elefantöra eller andra känsliga sorter i färsk jord och ge näring redan i april, ett brott mot principen om att hålla dem nere. Livet motsäger reglerna.

Vårens vaknande – inte för tidigt

När vårsolen börjar kännas på allvar, inte bara en varmdag i februari, då är det dags. För tidigt utsatta blir de lätt sköra. Ta fram dem till ett ljusare och lite varmare steg för steg. Klipp bort eventuella döda delar. Ge dem det första riktiga vattnet, genomläggande, så att all jord blir fuktig. Vänta med näring tills du ser nya, friska bladknölar. Då börjar cykeln om. Kraften satt i de knotiga, övervintrade stammarna. Det är därifrån explosionen kommer.

• Låt dem känna kylslaget först. Stress dem lätt.
• Beskär hårt. Bara den sega, träaktiga stammen får stå kvar.
• Plats: svalt (5–10°C), ljusskimrande, inte mörker.
• Vattna endast när krukan känns ovanligt lätt. Nästan aldrig.
• Vänta med våren. Tills knopparna sväller av sig själva.

Hur ofta ska man vattna pelargoner på vintern?

Det är den vanligaste frågan, och svaret är irriterande otydligt: det beror. På temperaturen, på krukan, på jordens volym. Känn. Lyft krukan. En torr pelargonkruka på vintern väger nästan ingenting, som skumplast. Ge vatten först när den känns så, och ge då bara ett måttligt skvätt för att fukta rotdyn, inte genomvattna. Det kan vara var sjätte vecka. Det